I Studio Omnivox

Då var det dags igen. Att berätta något. Kanske om sig själv. Och dom man gillar. Och vad man gör. Istället för att berätta om vad man gillar. Och vad dom man gillar gör.

Under fem dagar i oktober var jag och sex av mina allra bästa vänner och spelade in ny musik utanför Borlänge i Dalarna. En gång för länge, länge sen hade vi ett band hemma i Arboga som hette Borta På Vinden. Från 1979 till och med 1982 repade vi jämnt. Spelade mycket och ofta ute. Typ 40 till 50 gig per år. Släppte plattor och kassetter, medverkade i Rock-SM och i Tonkraft på Sveriges Radio. Aftonbladet skrev om oss. Expressen skrev om oss. P3 och Radio Västmanland spelade oss. Men efter tre år började allt falla samman. Vi fortsatte i några olika andra konstellationer fram till 1985. Men när vi alla började få civila karriärer, och bildade familj, var sagan all. Trodde vi då, i alla fall.

Tidigt 2019 fick en av oss ett mejl ifrån Jessica på Svenska Disco Kyrkan som ville göra en remix av vår allra första single, ”Mina Nya Disco Jeans”, och behövde vårt tillstånd. Sommaren 2020 släpptes albumet ”Borta På Vinden – Svensk Rock, Funk & Ungdomsgårdsdisco 1976-1982” som Andres Lokko skrev en jättefin recension om i Svenska Dagbladet. Vi var ju tvungna att träffas för att se om kemin fortfarande fanns där. Till att börja med släppte vi en hel del av vårt gamla material digitalt. Till och med en CD blev det med dom gamla inspelningarna. Men kunde vi fortfarande lira?

Vårt första lilla gig på 40 år gjordes på Robert Johanssons lilla trädgårdgårdsfestival Robstock i Arboga. Något ringrostiga. Ett år senare stod vi på scenen på Ågården, också i Arboga, och körde vårt första egna och hela gig med vårt gamla material. Fortfarande lite ringrostiga, men det blev bättre och bättre för varje rep vi gjorde.

Vi spolar snabbt fram till sent oktober i år och vi är på väg till Ola Höglunds studio Omnivox utanför Borlänge. Med några gamla omarbetade låtar, med några ofärdiga demos från 80-talet som vi aldrig färdigställdes, och med helt nytt material.

Vi anländer onsdag eftermiddag och åker hem söndag kväll. Med oss hem har vi sju nästan färdiga låtar, varav två av dom i två olika versioner, så totalt nio nästan färdiga spår. Vår ungdomliga charm och intensitet är som bortblåst. Vi kan inte spela snabbt och energiskt längre. Men vi har fått en annan tyngd. Låtarna börjar luta mer mot blues, mot country, mot folkrock, mot psychedelia.

Ola Höglund slussar oss föredömligt framåt, dag för dag. Han som som haft Mando Diao, Clas Yngströms Blue Devils, Siena Root, The Janitors, Titiyo, med flera, i sin studio, jobbar lika entusiastiskt, frenetiskt och tålmodigt med ett gäng gamlingar från Arboga. Och vilken studio han har byggt upp!

Ett ombyggt och tillbyggt gammalt missionshus. Fullt utrustat kök. Gästlägenhet med plats för hela bandet. Så vi i princip kan jobba dygnet runt. Allt finns där. Flygel, två pianon, ABBAs gamla stråkmaskin, Farfisa, Hammond med Leslie, syntar, massor av gitarrer, akustiska och elektriska, förstärkare i massor, mikrofoner av allra högsta kvalitet, trummor, slagverk i mängder. Ja, i princip allt man behöver. Och jag fick äntligen spela 12-strängad Rickenbacker på tre låtar!

Hur gick det då? Är vi nöjda? Ja, vi är mer än nöjda. Både med Olas och vår egen insats. Fem dagars kreativa urladdning har gett resultat. Så himla kul att få jobba med arrangemangsidéer tillsammans med Jari igen. Kan vi nu få till de få pålägg som återstår, få till en bra och dynamisk mix, och hitta någon som kan mastra materialet på ett bra sätt, så kan det bli både digitala och fysiska släpp. Den som lever får väl se…..