På Kanten

”På Kanten” är en välproducerad, luftig countrydoftande visa, med en begrundande, nästan filosofisk text. Det är också texten som står i centrum i ett annars minimalistiskt, om än smakfullt, arrangemang, och den sparsmakade känslan gifter sig bra med texten som lyckas vara upplyftande och melankolisk samtidigt.

”Jag tänker att på andra sidan molnen finns en sol, som skiner starkt, men som jag inte ser. Mitt i min tvekan finns ju allting som jag gjort, jag tänker kanske blir det inget mer”, skaldar Calle Karlsson.

Berra Karlssons pedal steel sveper in som en varm filt, blir som en call and response på Calles ton i sångmelodin och ger det annars tillbakadragna arrangemanget lite mer 'edge'. Den gör det samtidigt lite svårare att placera ”På Kanten” i en genre.

Är det visa? Är det country? Är det dansband, bara för att det råkar vara på svenska? Spelar det någon roll? Nej. En visa som den här ska tas för vad den är, och det enda man som lyssnare bör göra är att luta sig tillbaka och låta texten, buren av den taktfulla musiken, måla i all sin enkelhet.

Vi har väl alla varit 'på kanten' i vår tillvaro. Beslut som ska tas, vägar som ska väljas. Många gånger kanske byggda på sanningar som inte finns. Så kanske man kan sammanfatta texten i ”På Kanten”. Men också att det är helt OK precis där man är. Underfundigt och tänkvärt, med en skön melodi, som vanligt i Calle Karlssons låtar.

”På Kanten” är ett melankoliskt stycke som tål att lyssnas på, gång efter gång efter gång.